Katarina

En mardröm...
Jag simmar och simmar. På min väg upp mot ytan. Tanken slår mig plötsligt; är detta rätt väg upp ur vattnet ? Kanske ska jag byta riktning, simma upp och ner. Jag har panik men miljön runt om mig är så lugn och stillsam. Ingen annan rörelse är mina egna panikslagna, desperata simtag. Omgivningen är ljust blå, varm, skön och trygg. Paniken blir starkare, mina ögon sluts sakta, det blir helt svart... jag vaknar...