Katarina

Jag vet, du vet, alla börjar se. Jag har det tuff, riktigt jävla tufft just nu. Men jag kämpar för att inte falla. Det är en bit kvar och jag kämpar för att inte behöva springa uppförs. Är man på toppen är det alltid lättast, bara att springa ner ifrån det onda berget. Men frågan är om det inte har börjat luta neråt..? Det kan jag just nu inte ens själv svara på. Men jag har dig. Du som finns där och pratar med mig. Jag vill inte förlora dig och verkligen inte pågrund utav en sak som denna. Har varit här förut, och jag vill inte att du ska få vara med om det. Men det är svårt. En kamp om vad som är rätt och fel. Hjärnan säger rätt, kroppen säger fel. Hjärnan säger fel, kroppen säger rätt. Det finns ingen symbios mellan de båda parterna. Men jag måste förstå att vad hjärna och kropp än säger, så är det alltid kroppen som har rätt. Så varför lyssnar man inte på den ? Varför låter man de få hjärncellerna man har styra ? Jo för att man inte vet bättre när man tänker såhär... Hjärnan intalar kroppen och kroppen kan inte annat än att hålla med, lida av hjärnans dumma ideér och påhitt. Den vill inte lyssna, men den måste, har inget val. Hjärnan i sin tur vägrar lyssna på kroppen, den skriker saker som känns helt fel, katastrofala och panikartade, men den väljer att inte höra, inte märka. Jag vet vad jag måste göra och jag vet också att du inget kan göra. Det är jag som måste fixa det här. Men stödet du ger mig är enormt och så varmt att man kan göra allt för att just du ska vilja ha kvar mig.

Allt för dig, allt för din kärlek och allt för din närhet... Men självklart också för min egen del (prio)

Been there, done it all....