Katarina

Det är ju, som alla vet, mycket som går runt i mitt huvud just nu. Men idag är det bara Norge jag tänker på. Vårt kära glada grannland i en extrem chock och sorg, förrådd av en utav sina egna. Man förstår inte. Det har hänt, men det känns så overkligt. Medstop var självklart med under den tysta minuten idag och vi förlängde den till två. Men inom oss har vi en tyst minut varje minut. Tänk var en person kan åstakomma på en ö fylld av försvarslösa ungdomar. Att ens kunna göra det, jag fattar inte. Jag tror inte att jag är ensam. Jag har hört ord som: "Vilken tur att det inte var terriorister..." Antar att det syftades på stora terrorgrupper och liknande, men detta måste vara terrorns terrorist, en man mot sin egen nation. En man som fått fler än 90 personen att få sätta livet till på ett extremt martysikt vis. (Nu syftar jag på skräckhändelsen på ön). Om inte det är terror, då vet jag inte vad det är... 

Nu vill jag inte dela med mig utav mina grubbliga tankar mer. Resten håller jag för mig själv men vi är nog alla överens.